Den gamla Lundkälvägen.

Jag minns den gamla vägen väl
ifrån min barndoms tid.
Jag gick den mången sommardag
i stilla ro och frid.

Den gick i krokar, opp och ner,
och den var trång och smal
och skuggades av gran och tall
och vide, björk och al.

Och den var mjuk av gammalt barr
och höstens fallna löv,
och den var trampad hundra år
av djurens hov och klöv.

I dalen mellan hjulens spår,
jag många blommor såg,
men över backens sten och grus
liksom en matta låg.

Där doftade av skogsviol,
av mossa och av barr,
och humlan surrade sin sång
bortöver myrens starr.

Där hördes skällor långt ifrån
och bäckens stilla brus-
och allt var rofyllt och så tryggt,
blott vindens dova sus !

Så kom den nya tiden hit
och vägen var för smal.
En större väg nu byggdes fort
så rak som en linjal !

Det ryker som ur en vulkan
där folk nu åker fram.
Och blommorna de färgas grå
som vägens makadamm !

Dikten skrevs av
Brita Kristina Borg-Forsberg (1900 - 1982) född i Bröne

LOAJ

När man väl fått igång sparken för att klara vinterföret, rasar det från taket en massa sursnö så fordonet sitter som fastgjutet i marken! Är det detta som är charmen med vintern; eller är det lagen om alltings jävlighet?