DEN HÄR söndagen hade jag stigit upp
tidigt, dragit tofflor och morgonrock över pyjamasen och gått in i
mitt rum för att bläddra i en gammal lunta, som jag som hastigast
hade tittat i kvällen före. När hustrun ropade att det var dags
att komma ned och dricka kaffe, tog jag luntan med mig. Innan jag
slog mej ned vid kaffebordet, gläntade jag på farstudörren och
sniffade in den milda höstluften. Termometern visade plus tio
grader, vilket var skönt efter den gångna men det blåste ihärdigt.
Vinden kom från söder, så den tog inte så hårt invid stugan.
NÄR JAG FÅTT kaffe i koppen, öppnade
jag den gamla boken på det ställe jag haft pekfingret mellan bladen
och läste för hustrun.”Den sista kärvens gula strå och kärna
är fylld av Frös, den gode gudens kraft. Så lyft den högt mot
höstens första stjärna, på kraftfull arm och tjugans blanka
skaft”. Det var vackra strofer det där, sa hustrun, vem har
skrivit dom.
OM JAG DET visste. Det står ingen
författare angiven. Men att det anger slutet på sommaren, det är
givet. Man kan riktigt se för sig etets idyll och känna glädjen,
när en lyckosam skörd har nått sitt slut. Hösten är kommen och
så vidare.- Hösten ja, den har kommit. Den kommer i dag. Sankt
Michaelis dag, då börjar hösten. Och vi som inte har rotsakerna ur
jorden suckade hustrun litet förebrående. -Ja inte i dag i alla
fall sa jag. Det är söndag. -Nej visst inte. Men snarast i veckan.
Om du börjar göra dej i ordning, kan vi gå i kyrkan. Det är
familjegudstjänst.
DET ÄR SJU kilometer från torpet till
kyrkan. Fågelvägen är det kanske en kilometer kortare, men där
går inga bilar. Därför hör vi ingen sammanringning här hemma hos
oss. Men den kära kvinna jag sammanbor med påstår att hennes
morfar hade så fin hörsel, att han kunde höra kyrkklockorna från
gårdstunet när vinden låg på häråt.
DET VAR BRA med folk i kyrkan. Den
vikarierande kyrkoherden emeritus, förrättade altartjänsten och
predikade med all den pondus och skicklighet som långvarig övning
gett, men där smög sig också in små värmande ord. En skolflicka
från byn fick läsa dagens texter från koret och det strålade
upplyfthet, värdighet och ansvar ut från henne. Kanske en blivande
präst? Eller med tiden en vördig mora, eller en flicka som följer
med strömmen till städernas kontors- eller affärsplatser. Vem vet?
Folkskolläraren hade samlat sina bäst sjungande barn till en kör
som Sankt Mikael till ära från läktaren lät höra sina friskt
klingande röster.
MEDAN JAG gick en tur runt gården och
plockade in ett och annat redskap som blivit liggande ute så att det
inte skulle bli liggande i snön över vintern, hade hustrun gjort
iordning lunchen, som samtidigt skulle vara middag för att minska
hennes söndagsarbete. Jag väntade mig tunna pannkakor, sådan där
mat som skogsarbetare, gärna äter på mornarna innan de ger sig ut
för att den fyller så bra och ger lång mättnad, men som här
alltså mest är förbehållen söndagarna. Men då jag öppnade
köksdörren kände jag oset av stekt sill. -Sill sa jag. -Jaha.
Stekt nysaltad islandssill. Kan väl duga fast det är söndag. Hade
du väntat dej pannsteika? -Vi brukar ju ha det på söndagarna
-Visst men jag tyckte vi kunde ha sill som omväxling. Förresten är
sill inte bara vardagsmat. Inte när den kostar sex kronor kilot.
JAG HADE ju inget speciellt att invända
mot att till söndagsmat äta sovel för sex kronor kilot utan satte
mig vid det dukade bordet. Strax hade jag Rudolphina och Bambam på
långbänken på var sin sida om mej, men då de vädrat in
sillukten, försvann de till sitt matfat på golvet. -Underlig vana
de fått ta sej, sa hustrun, att sitta vid bordet när man ska äta.
-Skyll inte bara på mej.
NÄR DET MÖRKNAT ute, tände vi en
brasa i salen. Törveden flammade och lyste oregelbundet upp rummet.
Detta kallades förr att lura skymning, att ta igen sig en stund och
meditera medan det alltmer mörknade ute. En sed som försvunnit och
som vi endast vid enstaka tillfällen brukar. Medan vi satt där gick
tankarna tillbaka genom åren.
- MINNS DU sa jag och följde med
ögonen röken från pipan som böljade in mot spisen, Mikaeli förr
i världen. När det var marknad på Nytorget med karuseller,
vaxkabinett och hästar. Det var som ett sätt sätt att fira
sommarens slut på, som stundom bjöd en viss omväxling. Där såg
jag förresten min första ljudfilm i ett tält. Vad jag kan minnas
av det är mest porslinskrossning och det var underligt nog på den
tiden.
VAD HUSTRUN hade för minnen av
Michelmässmarknaden fick jag aldrig veta, för hon krafsade ihop
glöden, reste på sej och sa. - Klockan är strax sju. Det är dags
för aktuellt. Jag går och kopplar på glåmskåpet. Kommer du med?
STRAX. Jag knackade ur pipan i spisen;
kastade en sista blick på glöden som glimmade i mörkret och gick
att höra och se vad som tilldragit sig i världen på det sista
dygnet. Mikaeli eller inte så snurrar världen vidare och vi
människor följer med. Ute tätnade mörkret över de stubbade
åkrarna.
HÖST! Håhåjaja.
Infört i ÖP fredag 4 oktober 1968 Tem
